Löshoppning
Filmade i ridhuset men vet inte hur jag ska lägga upp filmklipp på bloggen så visar upp några bilder som mamma tog utanför ridhuset istället.
Mammutpäls + världens sötaste = Greger i vinterskrud
Fick bilderna från Frida. Greger är söt som alltid, speciellt hans (visserligen taniga) rumpa. Att jag ser ut som en michelingubbe med säkerhetsväst och vinterjacka är en annan sak. För övrigt är bilderna tagna samma dag som jag drattade av, synd bara att hon inte tog kort precis då också. Hade varit kul att se.
Intet nytt egentligen
Fast idag var det ett helt UNDERBART ridväder och jag hade kunnat tillbringa flera timmar på hästryggen. Ja, nu blrv det inte så eftersom jag var uppe i stallet klockan sju, fixade snabbt och red typ 45 minuter. Ridningen gick finfint, Greger var fin och flexibel i tempoväxlingarna och han blev lösgjord och stadig i vändningarna på slutet.
Började jobba klockan elva. Typiskt en sådan här dag. Jag måste lära mig att säga nej antar jag.
Förövrigt har jag hämtat mig efter Greger och min flyg och kraschlanda incident och det enda som finns kvar nu är blåmärkena på knäna. Samt en fjäskande häst som tydligen fortfarande har dåligt samvete för att han for runt (eller upp och ner) som en stolle.
Micke fixade en finfin namnskylt, vilket inte jag och Frida lyckades med fast vi slog våra (mycket) kloka huvuden ihop. När man ska göra något ska man göra det ordentligt
Som att åka av till exempel. Jag har idag för första gången någonsin ramlat av Greger! (Tårta!) Vi travade fint och ordenligt och var på väg hemåt. Frida och Hanna låg en bit bakom och travade de också. Helt plötsligt blir Gregers steg lite flygiga och flängiga men jag tänkte inte mer på det eftersom det snarare är ett undantag när han inte försöker gå i spansk skritt i traven.
Sen var vi högt uppe övermarken på två nanosekunder, ner igen och sen samma väg mot himlen ett par gånger. Satt faktiskt kvar då men när han landade sista gången halkade han i snön och satte sig snyggt på rumpan istället varvid jag slår i ansiktet/huvudet i hans hals och mer eller mindre kliver av.
Som vanligt är man ganska dum i huvudet och vägrar släppa tyglarna även fast han försökte dra iväg så jag gled på knäna i snön med ett kramptag om tygeln innan jag kom upp på fötter och fick hästrackarn att göra halt.
Slog faktiskt i ansiktet ganska rejält (weii jag fick näsblod faktiskt!) så det smärtade en del. Men "ramlade omkull och tog mig upp igen" (som Håkan Hellström sjunger) och skrittade hemåt. Drog till axeln ordentligt också så efter ett tag började den göra mer ont än näsan.
Så nu sitter jag här, med värkande axel, bultande (extra stor) näsa och lite sådär frusen och skakig, chock I guess.
Men nu får vi en anledning att svulla tårta i alla fall och det är ju alltid nice. Och så vet jag hur det känns att sitta på en häst som mäter 2,5 meter över havet för där uppe flög vi en stund. Jag tror Gregers högsta dröm är att bli som de vita, vackra hingstarna I Wien. Caprioler (stavas?) och så, det är kul det.
Stängselrullarna från helvetet
Tänkte ta mig en någorlunda arbetsam ridtur idag och begav mig till ett fält ett par hundra meter ifrån stallet. Vi kom halvvägs ungefär sedan blev det stop och hopp och backen i.
Tönt-Greger som tittar fram då och då dök upp lagom till att vi skulle passera några stängselrullar som legat där de ligger i 25-30 år minst. Med andra ord så har Greger passerat dem ett antal gånger också men idag hade de tydligen förvandlats till stängselrullarna från helvetet eller något.
Fast det hade ju kommit snö på dom också... Hoppade i alla fall av och gick förbi och vet ni vad?
De morrade inte ens åt oss. Ändå var de precis lika farliga på hemvägen.
Ridturen i övrigt var mycket trevlig och givande. Jag älskar min häst.
körtt och gött som vi östgötar skulle säga
Greger lossnade riktigt fint i både sidorna och nacke så det kändes att man gjorde någon nytta i alla fall.
Han har börjat fälla också förresten så nu är det inte långt kvar... Haha.
GREGER SER ER! (Så här ser de flesta bilderna på honom ut kan jag erkänna. Han gillar närbilder.)
Kvällspass
Greger ville inte alls först, så länge jag borstade gick det bra men när sadeln och tränset skulle på blev det super-sura-sunk-Greger som tittade fram.
Tillslut satt allt där det skulle i alla fall och vi skred till verket.
Och det gick så HIMLA BRA! Visst, till en början var det mest spring och stelhet men det brukar det vara. Bättre blev det och i slutet var han så mjuk och följsam att jag bara satt och log så mycket att solen i Karlstad fick en motståndare.
Galoppen gick suveränt bra även om en visse herre (vi nämner inga namn) gärna vill att det ska vara galopp hela tiden efter det att man tagit första galoppfattningen. Inte mycket springande i den bemärkelsen men smyggalopper titt som tätt. Riktigt kul alltså.
Det är sådana pass som gör att man förstår varför man sliter år ut och år in med dessa fyrbenta varelser. Det är värt det.
Ridhuset
Greger var jätteduktig som vanligt, kastade sig bara ut lite snabbt när vi skulle lasta ur honom men han fick vackert gå in igen. För den som tror något annat så var jag inte lugnare idag än vad jag brukar. Höll på att kräkas, svimma och halvdö flera gånger vilket nu har resulterat i att jag sitter här och har influensaliknande symptom.
Jag vet att det enda som hjälper är att fortsätta och fortsätta. Är väl medveten om det. Men föreställ er paniken ni skulle känna om planet du satt i plötsligt började störta, en tornado jagade efter dig, du var fullständigt övertygad om att dina barn skulle dö eller att ni bländas av långtradarens strålkastare sekunden innan smällen som kommer förändra allt i livet till det värre.
Så känner jag varje gång transporten ska användas och det är så jävla jobbigt att ni kan inte ana.
Det var i alla fall mycket trevligt att socialisera lite med Pernilla och Thunder även om Greger inte brydde sig ett dyft om den fyrbenta varelsen som befann sig därinne i ridhuset utan körde sitt eget coola race. Som vanligt alltså. Inget som rubbar hans stadighet och "whatever" attityd där inte. Inte för att Thunder gjorde något han heller men liiite otäckt var det fortfarande att mötas när vi red i olika varv. Man kan ju faktiskt krocka om man inte tar det lugnt.
jaja
Jag har inte varit ute i stallet sedan i lördags på grund av alltför mycket jobb (allt för lite ledighet) och mitt abstinensbesvär har växt till oanade höjder. Idag är dock den enda dagen som jag inte jobbar dubbelt (sa faktiskt ifrån till och med) så jag kastade mig upp på cykeln när jag slutade och överträdde diverse hastighetsbegränsningar på vägen hem.
Helt sjukt men när jag klev i mina Blundstones kände jag mig som hemma, fötterna trivdes suckade förnöjt och sa "det var på tiden". Typ.
Väl ute i stallet blev det inget annat än mockning, matgöra och pyssel med Greger på grund av isgata (jag höll på att dratta på ändan när jag hämtade honom från hagen). Jäkla skit säger jag bara, kan inte vägarna hållas fria från fryst vatten?
På söndag blir det ridning i alla fall för då ska vi till ridhuset. Mer tvång än vilja kan tilläggas eftersom jag fortfarande får panik bara jag tänker på att Gregermannen ska lastas, stängas in och åkas iväg med. Inte för att han har något emot det, som jag har skrivit tidigare så tycker han att det är kulkulkul.
Det tycker inte jag. Klart jag vill åka iväg på utflykter, träningar osv men jag mpr skit innan och under tiden. Fast har man en kusin som mer eller mindre tvingar en så har man inget val. Jag tycker om dig ändå Pernilla. ;-)
Så dom här ska vi träffa på söndag:
Vi försöker igen!
Ja, i alla fall. Greger mår prima men är lite arg på andra hästar för tillfället, åtminstone på ett par av hans stallkamrater i alla fall.
Häromveckan hade jag honom uppbunden i stallgången efter att ha varit ute och rasat av lite energi på gräsvägarna. En liten tjej som har sin ponny i stallet ledde in sin (nämnda) vän och skulle ställa upp sig i gången också, mitt emot oss. Det gick sådär...
Greger som i vanliga fall är vänligheten själv kastade sig framåt i kedjorna och försökte bita den fyrbenta varelsen som uppenbarade sig framför honom. De står dessvärre även i boxarna bredvid varandra och det är inte alltid så lugnt borta i hörnet längre.
Tror att allt det här beror på att jag inte kunnat rida ordentligt under en period eftersom det är så nedrans dåligt underlag och tråkigt väder. Stenhårt i backen och knappt någon snö att prata om.
Skrittarbete i all ära (jag tycker helt ärligt att det är ett suveränt sätt att få de små liven extra mjuka och lyhörda även om man jobbar i ett lugnt tempo) men har man en häst som min så måste man ha åtminstone ett par rejäla galopp och travpass per vecka för annars fortplantar sig alla myror i benen och sprider sig ut i resten av kroppen. Speciellt till huvudet. Han gör fortfarande inga dumheter som bockningar eller bakutsparkar när man sitter på men som han kan bete sig i linan eller i hagen!
Det är ett under att man vågar sitta på honom överhuvudtaget när man vet hur han kan bete sig.
Men till saken då.
När det nu är såhär hårt i backen stapplar vi mest fram. Greger avskyr när det är fruset (man får faktiskt ont i fossingarna då) och jag tycker faktiskt synd om honom. Fast nu går vi mot bättre, ljusare och mjukare tider och inga är gladare än mig och Greger.
VI VILL HA SOMMAR!!!!!!!!!!!
Små lätta moln
Kan berätta att ridningen går finfint just nu. Ja åtminstone när jag och Greger är partners. När han och mamma (läs; mormor) ska ut och jobba är det skillnad. Då går det finfint till en början men sen går det utför. På riktigt. I galoppen till exempel. Då ramlar de omkull vilket resluterar i besök på akuten med ont i knän och höfter och gud vet vad. Sen var Greger förvirrad och undrade vad han hade gjort medan mamma hoppade på kryckor därhemma. Dessutom har mamma lyckats tappa rösten också.
Så kan det vara. Fast det är nog lugnt och tyst där hemma i Lyckhem nu. Tyckte min bror i alla fall.
Greger och jag funderar på om distansritt skulle vara något att prova på. Vi ska bara få upp kondisen lite båda två först. Eller ganska mycket faktiskt (tur att vi har hela livet på oss...).
Hej så länge, får se när jag har tid igen.
Snart så
Kan smyga igång med att Milton kommer och hjälper oss och att Greger har fått en ny isiskompis i hagen. Att han har en jollyboll hängande i taket och totalt godisförbud (till hans förtret).
Tell you more later.
Mhm
Fred och god växt.
Snarkande Greger
Det hittades en litenlitenliten flisa av en vargtand i munnen och området runt den flisan var lite röd och irriterad. Veterinären trodde inte att det var något som egentligen påverkat hans beteende, eftersom det var en så liten grej (i övrigt var munnen en tiopoängare) men jag och mamma känner Greger så tänker vi på ett annat sätt.
Han är nämligen väldigt larvig. Eller ja, har han ont någonstans så är han färdig att dö även om det så bara rör sig om ett litet taggstick eller liknande. Det vet man ju själv också att har man ont i munnen så går man runt och irriterar sig på det hela tiden och tycker ganska synd om sig själv. Greger är inte riktigt så macho som han vill utge sig från att vara, även om han är modig på alla andra sätt.
Får se nu om det här har löst problemet, vi har köpt ett nytt bett också eftersom han börjat bita sig fast i det andra vi har. Bättre att kunna variera med ett par stycken olika så man inte utsätter honom för tryckskador i munnen.
Nu är vi sugna på att galoppera över alla härliga stubbåkrar som dyker upp överallt. Hoppas vi kan göra det snart.
Någonstans finns någon som är precis likadan
Men ni kan vara lugna. Det är bara Greger som gäller för mig.
Happy birthday!
Sarah vs. Greger??
Hoppas på att det går över snart och att det inte blir värre. Skulle det vara så att han är trotsig så tar jag tag i det problemet och därmed basta. Jag vill bara vara säker på att han inte har ont först så att man kan räkna bort det problemet. Jag vill inte att det ska bli värre liksom. Fördelen med Greger är att man aldrig är rädd för honom så även om han skulle hitta på något dumt (om det nu är trotsåldern som smugit på) så behöver man inte känna sig osäker. Bara att bita ihop och kämpa på. Hur det än är så kan jag lova att jag är den mest envisa av oss två. Det lär han bli varse i så fall.
Greger is his name
Jag tror att alla som någon gång har träffat honom, haft hand om honom håller med mig när jag säger att han aldrig skulle göra något elakt. Han vet helt enkelt inte hur man gör.
Så.. tills alla symptom och oklarheter är utredda av kiropraktorer, tandläkare och min bästa ridinstruktör (som själv erbjudit sin hjälp) så bjuder jag på de här bilderna även om jag ser ut som ett miffo.
Sådan matte sådan häst, vi har nog umgåtts för mycket för man blir tydligen som man umgås.
Baby, I´m the worrying kind
Inte alls kul när han inte mår bra. Dessutom märks det tydligt att han saknar riktiga lekkamrater i hagen a´la hans isiskompisar som flyttat från stallet. Så just nu går mamma Sarah mest och bekymmrar sig tyvärr. Borde kanske börja samla frimärken istället.
Ångest
Om allt går som det måste gå, så flyttar jag om två månader. Typ. Jag ska börja plugga, känner att jag måste det om inte annat eftersom det inte finns ett enda jobb att få tag på om man inte är 25 år och har 38 års arbetslivserfarenhet (hur arbestgivare får ihop den ekvationen förundrars jag fortfarande över).
Över till ångesten som följer med det här. Greger! Jag kommer inte klara mig utan honom, helt ärligt. Om man som jag har vuxit upp med hästar och inte varit utan egen häst sen sjuårsåldern så är det ett stort steg till att inte ha någon hos sig själv.
Helst av allt vill jag ta med mig Greger, till Kalmar (såsom det ser ut nu) men jag vet att det inte går. Åtminstone inte första året och jag tvivlar på att det går under resten av utbildningen heller. Jag har tur som har mamma att dela häst med, jag vet att hon tar hand om honom (nästan;) lika bra som jag (tycker att jag gör) även om hon skämmer bort honom rätt rejält. Men vad ska man göra när hon faktiskt är hans mormor?
Saken är den att hon inte har möjlighet, ork eller tid att ha hand om honom sju dagar i veckan. Även om jag ska försöka komma hem så ofta som möjligt så lär jag ju inte direkt kunna veckopendla. Så jag måste skaffa en medryttare.
Jag hatar det. Ni kan inte ana vilken ångest jag känner inför det här. Jag är en riktig hönsmamma när det kommer till Greger och jag släpper knappt någon i närheten av honom. Jag har låtit ett par personer prova honom och det bara för att jag litar på dem och känner dem. Vet vad de kan och hur de rider (samtliga mjuka på handen, vänliga men bestämda).
Det kommer ta evigheter för mig att hitta någon som jag tycker duger. Dessutom kommer jag hata den här personen samtidigt. Nästan i alla fall. Hon/han har ju tid att rida min guldklimp när jag själv inte kan och det leder till avundsjuka. Dessutom så känner jag mig som en dålig hästägare när jag fixar andra till att ta hand om min häst. Dessutom kan jag erkänna att jag är rädd för att han/hon ska komma bättre överens med Greger än vad jag själv gör och att han kommer tycka bättre om den här medryttaren än mig.
Varför kan jag inte vara miljardär så att jag inte behöver jobba mer i hela mitt liv (förutom om jag vill och lyckas få ett jobb) och slipper utbilda mig? Då behöver jag inte åka från Greger. Inte låta någon annan ta hand om honom. Är jag jättelöjlig?
Seriöst, jag tror jag börjar gråta snart.
