Äventyr på gärdsgårdsstenar

Idag jobbade jag Greggan från marken och det gick jättebra. Trots fyra fyrbenta okända åskådare i hagen bredvid paddocken så var hans uppmärksamhet riktad mot mig hela tiden. Jätteduktig och det blev även lite trav över bommar. Lite skutt tills han kom på att man faktiskt behövde lyfta lite mer på fötterna för att komma över.
   Tog en om väg tillbaka till hagen och promerade förbi både låtnde lador och skrotgårdar. Greger är dock så smart att han inte tycker sådant är farligt utan bara intressant. My sweetheart.

   Igår var jag och Frida ute på äventyr med hästarna och red ner till Autobahn, en flera kilometer lång gräsraksträcka. För att ta sig ner dit måste man gå i kanten på ett gärde (som legat i träda men nu är plöjd) och det orsakade några smärre problem. Inte så att Greger inte ville gå (tvärtom!) utan att han inte lyckas hålla koll på sina ben samtidigt som han ser sig omkring och undrar vart vi är på väg. Snubbel, snubbel säger jag bara. På vägen tillbaka tyckte han att det var bättre att balansera på gräskanten med följden att han nästan klättrade upp på stengärdsgården bredvid. Lyckades dock övertala honom att det inte var så smart att öva balansen just på det sättet så vi gick resten av vägen i gärdeskanten istället. Tack och lov.

    Greger har nog inte fattat det där med att det är meningen att unghästar ska följa de äldre och tryggare hästarna på uteritter. Nej han föredrar att stega på först och leda truppen (antagligen för att han vill vara först med nya upptäckter...). När han älgar iväg med sina sjumilakliv hinner inte ens Lancer, som är stallets näst störta häst, med. Jädrar vilken lägning han kommer kunna få i dressyren senare i livet. Dessutom har han underbara gångarter. Superduper Greger.


Evighetsuppehåll i bloggen

Har inte uppdaterat här på evigheter så det finns egentligen MASSOR att berätta. Men för att göra en låååång historia kort så sammanfattar jag perioden på lastträning/lite tillridning såhär:

# Greger går nu in i transporten själv om man visar vägen, trycker lite vid bogen och klappar honom på rumpan. Det svåraste är att få honom att backa ut igen eftersom han har kommit på att det är mysigt att stå inne i lådan och mumsa hö.

# Jag har för den delen inte blivit av med transportskräcken men det går betydligt bättre nu. Började nästan gråta (av lycka inte ångest) när jag lastade honom själv sist.

# Greger tar galoppfattningar i båda varven i alla fall enligt Emelie så vi får väl hoppas att det är riktigt.;) Har nämligen inte hunnit prova det än pga att vi bara skrittade på honom en tur och nu har han lyckats vricka till sig i hagen och bli halt. Klumpedunsen har ont och tycker VÄLDIGT synd om sig själv. Stackaren. men det går nog över snart för det såg mycket bättre ut idag. Han var bara lite svullen.

# Jag har blivit hel igen och det inträffade samma dag vi tog hem honom. Jag behöver nog honom mer än han behöver mig.

Förövrigt kan ju nämnas att Pingu varit iväg på ridläger och fått massvis med beröm där. Roligt att höra (även om vi har hört det många gånger förut) eftersom det faktiskt är jag och mamma som har fått honom dit, till att vara så välriden och ordentlig (för det mesta ska tilläggas för ibland flyger en liten djävul in i honom och han blir på bushumör).
   Pingu är nog den häst som betytt mest för mig och många andra. Vi lånade ut honom på foder i tre års tid till en flicka som inte klarade av sin egna häst (den var så ung och en riktig piggelin) så vi bytte. Det känns skönt att man har kunnat hjälpa barn att lära sig rida med hjälp av det lilla underverket. Och han är riktigt duktig faktiskt. Jag kom trea i ett klubbmästerskap i dressyr bland c och d ponnyer när jag var nio och det glömmer jag aldrig (ska tilläggas att jag nog mest inte glömmer det pga av att jag inte fick rida något ärevarv eftersom vi lastat in Pingu i transporten, övertygade om att det inte skulle bli någon placering... det grämmer mig fortfarande, haha). Min superhäst!

Summan av kardemumman: Nu är jag alltså så lyckligt lottad att jag har två superhästar (ja i alla fall  i mina ögon..) och det är inte så pjåkigt.<3

Silver Tail Gregory, the one and only, is back in the game!

Greger på transportkurs



...fast här går han bara i hagen och myser med mig. Fotografen är Johanna. Tack för bilden kompis!:D Sommar<3

RSS 2.0