körtt och gött som vi östgötar skulle säga
Greger lossnade riktigt fint i både sidorna och nacke så det kändes att man gjorde någon nytta i alla fall.
Han har börjat fälla också förresten så nu är det inte långt kvar... Haha.
GREGER SER ER! (Så här ser de flesta bilderna på honom ut kan jag erkänna. Han gillar närbilder.)
Kvällspass
Greger ville inte alls först, så länge jag borstade gick det bra men när sadeln och tränset skulle på blev det super-sura-sunk-Greger som tittade fram.
Tillslut satt allt där det skulle i alla fall och vi skred till verket.
Och det gick så HIMLA BRA! Visst, till en början var det mest spring och stelhet men det brukar det vara. Bättre blev det och i slutet var han så mjuk och följsam att jag bara satt och log så mycket att solen i Karlstad fick en motståndare.
Galoppen gick suveränt bra även om en visse herre (vi nämner inga namn) gärna vill att det ska vara galopp hela tiden efter det att man tagit första galoppfattningen. Inte mycket springande i den bemärkelsen men smyggalopper titt som tätt. Riktigt kul alltså.
Det är sådana pass som gör att man förstår varför man sliter år ut och år in med dessa fyrbenta varelser. Det är värt det.
Ridhuset
Greger var jätteduktig som vanligt, kastade sig bara ut lite snabbt när vi skulle lasta ur honom men han fick vackert gå in igen. För den som tror något annat så var jag inte lugnare idag än vad jag brukar. Höll på att kräkas, svimma och halvdö flera gånger vilket nu har resulterat i att jag sitter här och har influensaliknande symptom.
Jag vet att det enda som hjälper är att fortsätta och fortsätta. Är väl medveten om det. Men föreställ er paniken ni skulle känna om planet du satt i plötsligt började störta, en tornado jagade efter dig, du var fullständigt övertygad om att dina barn skulle dö eller att ni bländas av långtradarens strålkastare sekunden innan smällen som kommer förändra allt i livet till det värre.
Så känner jag varje gång transporten ska användas och det är så jävla jobbigt att ni kan inte ana.
Det var i alla fall mycket trevligt att socialisera lite med Pernilla och Thunder även om Greger inte brydde sig ett dyft om den fyrbenta varelsen som befann sig därinne i ridhuset utan körde sitt eget coola race. Som vanligt alltså. Inget som rubbar hans stadighet och "whatever" attityd där inte. Inte för att Thunder gjorde något han heller men liiite otäckt var det fortfarande att mötas när vi red i olika varv. Man kan ju faktiskt krocka om man inte tar det lugnt.
jaja
Jag har inte varit ute i stallet sedan i lördags på grund av alltför mycket jobb (allt för lite ledighet) och mitt abstinensbesvär har växt till oanade höjder. Idag är dock den enda dagen som jag inte jobbar dubbelt (sa faktiskt ifrån till och med) så jag kastade mig upp på cykeln när jag slutade och överträdde diverse hastighetsbegränsningar på vägen hem.
Helt sjukt men när jag klev i mina Blundstones kände jag mig som hemma, fötterna trivdes suckade förnöjt och sa "det var på tiden". Typ.
Väl ute i stallet blev det inget annat än mockning, matgöra och pyssel med Greger på grund av isgata (jag höll på att dratta på ändan när jag hämtade honom från hagen). Jäkla skit säger jag bara, kan inte vägarna hållas fria från fryst vatten?
På söndag blir det ridning i alla fall för då ska vi till ridhuset. Mer tvång än vilja kan tilläggas eftersom jag fortfarande får panik bara jag tänker på att Gregermannen ska lastas, stängas in och åkas iväg med. Inte för att han har något emot det, som jag har skrivit tidigare så tycker han att det är kulkulkul.
Det tycker inte jag. Klart jag vill åka iväg på utflykter, träningar osv men jag mpr skit innan och under tiden. Fast har man en kusin som mer eller mindre tvingar en så har man inget val. Jag tycker om dig ändå Pernilla. ;-)
Så dom här ska vi träffa på söndag:
Vi försöker igen!
Ja, i alla fall. Greger mår prima men är lite arg på andra hästar för tillfället, åtminstone på ett par av hans stallkamrater i alla fall.
Häromveckan hade jag honom uppbunden i stallgången efter att ha varit ute och rasat av lite energi på gräsvägarna. En liten tjej som har sin ponny i stallet ledde in sin (nämnda) vän och skulle ställa upp sig i gången också, mitt emot oss. Det gick sådär...
Greger som i vanliga fall är vänligheten själv kastade sig framåt i kedjorna och försökte bita den fyrbenta varelsen som uppenbarade sig framför honom. De står dessvärre även i boxarna bredvid varandra och det är inte alltid så lugnt borta i hörnet längre.
Tror att allt det här beror på att jag inte kunnat rida ordentligt under en period eftersom det är så nedrans dåligt underlag och tråkigt väder. Stenhårt i backen och knappt någon snö att prata om.
Skrittarbete i all ära (jag tycker helt ärligt att det är ett suveränt sätt att få de små liven extra mjuka och lyhörda även om man jobbar i ett lugnt tempo) men har man en häst som min så måste man ha åtminstone ett par rejäla galopp och travpass per vecka för annars fortplantar sig alla myror i benen och sprider sig ut i resten av kroppen. Speciellt till huvudet. Han gör fortfarande inga dumheter som bockningar eller bakutsparkar när man sitter på men som han kan bete sig i linan eller i hagen!
Det är ett under att man vågar sitta på honom överhuvudtaget när man vet hur han kan bete sig.
Men till saken då.
När det nu är såhär hårt i backen stapplar vi mest fram. Greger avskyr när det är fruset (man får faktiskt ont i fossingarna då) och jag tycker faktiskt synd om honom. Fast nu går vi mot bättre, ljusare och mjukare tider och inga är gladare än mig och Greger.
VI VILL HA SOMMAR!!!!!!!!!!!
