Idiotförklarad
Hmm, ja det är jag och Frida. Av både hästar och stallgrannen Tommy som mötte oss på grusvägen när vi var på väg hemåt efter en timmes ridtur. I enorm blåst, minusgrader och snö.
Fast trots att det inte var någon ridtur som kommer gå till historien så känns det bra att vi var ute och rörde på oss i en timmes tid i alla fall. Även om jag fick hoppa av innan vi red hem för att gå igång känseln i mina tår igen. Och trots att min häst tyckte att de stora stenarna på fältet var superfarliga.
Det var galoppen när vi sprang i kapp med vinden som gjorde det. Strax innan han tvärnitade på grund av stenen vi nästan nyss varit framme och pussat på. Igen.
Livet med Silversvansengreger är underbart - trots en del fasoner.
Fast trots att det inte var någon ridtur som kommer gå till historien så känns det bra att vi var ute och rörde på oss i en timmes tid i alla fall. Även om jag fick hoppa av innan vi red hem för att gå igång känseln i mina tår igen. Och trots att min häst tyckte att de stora stenarna på fältet var superfarliga.
Det var galoppen när vi sprang i kapp med vinden som gjorde det. Strax innan han tvärnitade på grund av stenen vi nästan nyss varit framme och pussat på. Igen.
Livet med Silversvansengreger är underbart - trots en del fasoner.
Kommentarer
Postat av: Hanna
ahh, det väcker en del minnen när vi red ut i isig vargavinter på Dibah och Alaia. Tror jag? Dibah var det iallafall. Och ruskigt kallt var det. Helt klart en ridtur att skriva in i historien, haha.
Postat av: Sarah
Hanna: O fy satan, jag minns och våndas. Mysigt var det väl men jag tror att vi hade behövt sisådär tolv lager med extra kläder på oss. Minns smärtan när vi tinade upp fötterna framför brasan och skrek rakt ut så att Simba förvann snabbt som ögat.
Och ja, jag har också för mig att det var både Dibah och Alaia, och att Dibah stannade var tionde minut och vägrade gå med mig... hehe
Trackback
