silvergreger

Ett tag nu har jag känt mig ganska nere. Pingu är dålig, jag har ingen aning om hur min framtid kommer att se ut (förutom att Greger är inkluderad i den), Greger har varit halvt avställd och vädret har varit piss.

Jag har till och med börjat undra varför jag har häst egentligen. Om man inte har det är man ju inte tvungen att gå ut när regnet står som spön i backen, leran når en upp till knäna (dessutom fastnar man i den och står nästan på näsan när man ska fortsätta gå fast det inte är möjligt när gummistövlarna sugits fast i gyttjan) eller när det blåser så mycket att man nästan lättar från marken.

Idag vände det. Jobbade på förmiddagen och då var det gråmulet ute, och så snöade det i morse. När jag var klar på jobbet sken dock solen och det kändes nästan som om det var vår ute. Skyndade mig på som fasen (man vet aldrig hur snabbt vädret växlar) upp till stallet och gjorde i ordning Greger för en ridtur.

Okej, man ska inte rida ut själv på en unghäst. I alla fall inte ut i trafiken och ganska långt bort från stallet. Fast idag kunde jag inte låta bli. Tänkte först hålla mig i närheten men suget gav inte med sig och jag och Greger drog oss iväg till Brustorps grusvägar istället.

Alldeles perfekt underlag och en helt otroligt glad häst som for fram på det! Ja inte blev det några stilpoäng till varken häst eller ryttare, det såg nog snarare ut som hej kom och hjälp mig och ingen kom, men det var helt underbart roligt. Travade och galopperade på långa tyglar och det kändes så himla bra. Okej, det gick fort men vad gör det när vi bara hade oss själva att hålla reda på?

Så nu vet jag varför jag har häst. Till och med varför Sverige är så underbart. Det är för att sådana här dagar är sällsynta och då uppskattar man dem tio gånger mer än vad man skulle göra om man bodde någonstans där det vackra vädret alltid var detsamma.

Fred och god växt!
/Sarah

p.s Snart firar jag och Greger 1 års dag.<3 d.s