silvergreger

Det är Gregers melodi i alla fall. Ja min också kan jag väl erkänna men jag satsar inte lika fullt ut som min häst. Om jag ska vara ärlig så kunde han faktiskt lagt ner lite mindre energi på det också men vem är jag att dömma? Som sagt ska man göra något ska man göra det ordentligt.

Som att åka av till exempel. Jag har idag för första gången någonsin ramlat av Greger! (Tårta!) Vi travade fint och ordenligt och var på väg hemåt. Frida och Hanna låg en bit bakom och travade de också. Helt plötsligt blir Gregers steg lite flygiga och flängiga men jag tänkte inte mer på det eftersom det snarare är ett undantag när han inte försöker gå i spansk skritt i traven.

Sen var vi högt uppe övermarken på två nanosekunder, ner igen och sen samma väg mot himlen ett par gånger. Satt faktiskt kvar då men när han landade sista gången halkade han i snön och satte sig snyggt på rumpan istället varvid jag slår i ansiktet/huvudet i hans hals och mer eller mindre kliver av.
    Som vanligt är man ganska dum i huvudet och vägrar släppa tyglarna även fast han försökte dra iväg så jag gled på knäna i snön med ett kramptag om tygeln innan jag kom upp på fötter och fick hästrackarn att göra halt.

Slog faktiskt i ansiktet ganska rejält (weii jag fick näsblod faktiskt!) så det smärtade en del. Men "ramlade omkull och tog mig upp igen" (som Håkan Hellström sjunger) och skrittade hemåt. Drog till axeln ordentligt också så efter ett tag började den göra mer ont än näsan.

Så nu sitter jag här, med värkande axel, bultande (extra stor) näsa och lite sådär frusen och skakig, chock I guess.

Men nu får vi en anledning att svulla tårta i alla fall och det är ju alltid nice. Och så vet jag hur det känns att sitta på en häst som mäter 2,5 meter över havet för där uppe flög vi en stund. Jag tror Gregers högsta dröm är att bli som de vita, vackra hingstarna I Wien. Caprioler (stavas?) och så, det är kul det.