silvergreger

Idag har vi varit på löshoppning i Mjölby och Greger han var jätteduktig. Ja, alltså man kan väl säga som så att någon hopphäst blir han väl aldrig men det är kul i alla fall. Han hoppar fint och tyckte att det var kul och det är huvudsaken. Det är ju inte hopphäst jag vill ha honom till ändå (allt är bättre på marken),

Filmade i ridhuset men vet inte hur jag ska lägga upp filmklipp på bloggen så visar upp några bilder som mamma tog utanför ridhuset istället.

  

                    

Fick bilderna från Frida. Greger är söt som alltid, speciellt hans (visserligen taniga) rumpa. Att jag ser ut som en michelingubbe med säkerhetsväst och vinterjacka är en annan sak. För övrigt är bilderna tagna samma dag som jag drattade av, synd bara att hon inte tog kort precis då också. Hade varit kul att se.

Okej, jag skriver visst här lite sporadiskt känns det som. Beror på mycket jobb, ingen direkt variation i ridningen (med det här jäkla underlaget är man glad de dagar man kan trava...)

Fast idag var det ett helt UNDERBART ridväder och jag hade kunnat tillbringa flera timmar på hästryggen. Ja, nu blrv det inte så eftersom jag var uppe i stallet klockan sju, fixade snabbt och red typ 45 minuter. Ridningen gick finfint, Greger var fin och flexibel i tempoväxlingarna och han blev lösgjord och stadig i vändningarna på slutet.

Började jobba klockan elva. Typiskt en sådan här dag. Jag måste lära mig att säga nej antar jag.

Förövrigt har jag hämtat mig efter Greger och min flyg och kraschlanda incident och det enda som finns kvar nu är blåmärkena på knäna. Samt en fjäskande häst som tydligen fortfarande har dåligt samvete för att han for runt (eller upp och ner) som en stolle.


     Micke fixade en finfin namnskylt, vilket inte jag och Frida  lyckades med fast vi slog våra (mycket) kloka huvuden ihop. 

Det är Gregers melodi i alla fall. Ja min också kan jag väl erkänna men jag satsar inte lika fullt ut som min häst. Om jag ska vara ärlig så kunde han faktiskt lagt ner lite mindre energi på det också men vem är jag att dömma? Som sagt ska man göra något ska man göra det ordentligt.

Som att åka av till exempel. Jag har idag för första gången någonsin ramlat av Greger! (Tårta!) Vi travade fint och ordenligt och var på väg hemåt. Frida och Hanna låg en bit bakom och travade de också. Helt plötsligt blir Gregers steg lite flygiga och flängiga men jag tänkte inte mer på det eftersom det snarare är ett undantag när han inte försöker gå i spansk skritt i traven.

Sen var vi högt uppe övermarken på två nanosekunder, ner igen och sen samma väg mot himlen ett par gånger. Satt faktiskt kvar då men när han landade sista gången halkade han i snön och satte sig snyggt på rumpan istället varvid jag slår i ansiktet/huvudet i hans hals och mer eller mindre kliver av.
    Som vanligt är man ganska dum i huvudet och vägrar släppa tyglarna även fast han försökte dra iväg så jag gled på knäna i snön med ett kramptag om tygeln innan jag kom upp på fötter och fick hästrackarn att göra halt.

Slog faktiskt i ansiktet ganska rejält (weii jag fick näsblod faktiskt!) så det smärtade en del. Men "ramlade omkull och tog mig upp igen" (som Håkan Hellström sjunger) och skrittade hemåt. Drog till axeln ordentligt också så efter ett tag började den göra mer ont än näsan.

Så nu sitter jag här, med värkande axel, bultande (extra stor) näsa och lite sådär frusen och skakig, chock I guess.

Men nu får vi en anledning att svulla tårta i alla fall och det är ju alltid nice. Och så vet jag hur det känns att sitta på en häst som mäter 2,5 meter över havet för där uppe flög vi en stund. Jag tror Gregers högsta dröm är att bli som de vita, vackra hingstarna I Wien. Caprioler (stavas?) och så, det är kul det.