Ångest

Om allt går som det måste gå, så flyttar jag om två månader. Typ. Jag ska börja plugga, känner att jag måste det om inte annat eftersom det inte finns ett enda jobb att få tag på om man inte är 25 år och har 38 års arbetslivserfarenhet (hur arbestgivare får ihop den ekvationen förundrars jag fortfarande över).

Över till ångesten som följer med det här. Greger! Jag kommer inte klara mig utan honom, helt ärligt. Om man som jag har vuxit upp med hästar och inte varit utan egen häst sen sjuårsåldern så är det ett stort steg till att inte ha någon hos sig själv.
    Helst av allt vill jag ta med mig Greger, till Kalmar (såsom det ser ut nu) men jag vet att det inte går. Åtminstone inte första året och jag tvivlar på att det går under resten av utbildningen heller. Jag har tur som har mamma att dela häst med, jag vet att hon tar hand om honom (nästan;) lika bra som jag (tycker att jag gör) även om hon skämmer bort honom rätt rejält. Men vad ska man göra när hon faktiskt är hans mormor?

Saken är den att hon inte har möjlighet, ork eller tid att ha hand om honom sju dagar i veckan. Även om jag ska försöka komma hem så ofta som möjligt så lär jag ju inte direkt kunna veckopendla. Så jag måste skaffa en medryttare.

Jag hatar det. Ni kan inte ana vilken ångest jag känner inför det här. Jag är en riktig hönsmamma när det kommer till Greger och jag släpper knappt någon i närheten av honom. Jag har låtit ett par personer prova honom och det bara för att jag litar på dem och känner dem. Vet vad de kan och hur de rider (samtliga mjuka på handen, vänliga men bestämda). 
    Det kommer ta evigheter för mig att hitta någon som jag tycker duger. Dessutom kommer jag hata den här personen samtidigt. Nästan i alla fall. Hon/han har ju tid att rida min guldklimp när jag själv inte kan och det leder till avundsjuka. Dessutom så känner jag mig som en dålig hästägare när jag fixar andra till att ta hand om min häst. Dessutom kan jag erkänna att jag är rädd för att han/hon ska komma bättre överens med Greger än vad jag själv gör och att han kommer tycka bättre om den här medryttaren än mig.

Varför kan jag inte vara miljardär så att jag inte behöver jobba mer i hela mitt liv (förutom om jag vill och lyckas få ett jobb) och slipper utbilda mig? Då behöver jag inte åka från Greger. Inte låta någon annan ta hand om honom. Är jag jättelöjlig?

Seriöst, jag tror jag börjar gråta snart.

 
                                                                          


Här är kletgrabben

                                                             


Det var värre än det ser ut. Nu är det nästan borta. Kalaskulan växer dock fortfarande men det gör inte så mycket nu när det är sommar och sol.
   Mormor Mia på bilden med sitt första barnbarn. hehe.

Frisyrtips

Just nu smetar många kids (och en hel del vuxna) in håret med enormt mycket vax eller andra stylingprodukter. Säkerligen läggs det ut flera hundra på att få håret att se sådär ovårdat ut och fullt av - ja klet helt enkelt.

Skit i de dyra burkvaxerna säger jag, eller Dax-vax som gör att håret ramlar av om man använder det under en längre tid (kan även upplysa om att det inte går att tvätta bort ens med diskmedel då min bror hör till smeta-in-håret klubben). Stick bara in huvudet i ett rejält hundkexbuskage och vrid runt lite.

Precis som Greger. Vet inte ens om jag vågar visa hur han ser ut, det syns inte ens att man borstar på honom som en besatt. Vatten fungerar skapligt men då lilleman inte tycker om när det rinner vatten på honom (bada går dock bra som jag skrivit om förut) så det blir mest dans runt gårdsplanen och ruskande på huvudet. tack och lov att de snart blommar över. Då kanske man kan se att det faktiskt är Greger som döljer sig under lagret av hundkexklet.

Tills jag samlat mod nog att visa en bild på Greger i hans nya skepnad (det har inte bara tillkommit klet utan också en rejäl kalaskula) så kan jag visa hur Tårtan såg ut vid samma tidpunkt för typ två år sedan. Tårtan var en foderhäst vi hade i över fyra år innan ägarna bestämde sig för att ta hem henne. Fast jag hade turen att hitta min drömhäst istället så jag är glad ändå. :) Min Prins.

 Det kanske inte syns så väl (som på nära håll) men ändå. Hästkraken är GUL. Jag talar sanning när jag säger att hon längst därunder faktiskt är skimmel. Så även om bruna hästar ibland kan se ganska tråkiga ut så gör det mig inget. För skiten döljs så mycket bättre. ;)




Dressyrhästen

Rekordvärme i dag så jag bestämde mig för att inte åka ut direkt efter jobbet till gossen som gått och käkat gräs i solen hela dagen (jag slutade halv fyra). Åkte ut vid halv sextiden och fick med mig lillasyster som hjälp (även om hon egentligen är rädd för alla hästar förutom Pingu).

Red i paddocken och jag trodde han skulle vara lika slö som en sengångare men tji fick jag. Han var pigg och alert som en mört och så himla rolig att rida! Jag hade ingenting i handen ens från början och han tryckte på som bara den med bakdelen och svävade fram över sandbanan.

Galoppen var en riktig aha-upplevelse. Han kom på alldeles själv att han inte kunde springa på så fort utan tog tillbaka sig självmant och fick en sån där galopp man bara får uppleva tre gånger om året ungefär. Han gick i form, sköt ifrån ordentligt och trampade under sig. Vi bara rullade på och jag bara njöt av att känna kraften i honom.

Ja, ni hästmänniskor vet nog vad jag menar. Ibland bara klaffar allting och det känns som om man skulle kunna sopa banan med dressyreliten om man ställde upp i en tävling. Det här passet kommer jag kunna leva på länge.

RSS 2.0