Det kan gå så fort
- Hästarna har fått panik. Greger har sprungit in och dragit med sig hela staketet, vi måste ha hjälp att få in dem.
En halv minut senare satt jag i bilen och körde i ilfart upp till stallet. Jag brukar alltid hålla på hastighetsbegränsningar, jag tar det alltid ännu lugnare när det är snö och is på vägen men inte den här gången. Det var tur att polisen inte såg mig för de hade fått åka efter en fartdåre som bara hade en enda sak i huvudet just då.
Greger. Jag såg en skärrad häst med djupa skärsår på hela bakbenen, intrasslad i den där förbannade jävla spiraltråden vi helt idiotiskt använt som avstängning till gödselstacken och stallet. Varför hade jag inte sett till att den blivit utbytt direkt? Varför sattes den överhuvudtaget upp (och på det dumma sättet?)?
Det enda jag kunde tänka på var att nu måste jag ringa veterinären, Greger kommer aldrig mer kunna gå ordentligt, han har ont, nu är det slut. Min lillebror som jag i all panik skrikit på att han var tvungen att följa med upp till stallet sa åt mig att nu får du nog lugna ner dig Sarah, annars kör du av vägen, lyssnade jag inte alls på förens det var dags att svänga ner mot stallplanen och bilen inte bromsade ordentligt på grund av halkan. Som tur var ordnade det upp sig och vi kunde parkera bilen.
Snabbt ut ur bilen in i stallet, förbi Alle samtidigt som jag drog med mig grimma och grimskaft ute i hagen. Det höll på att skymma och jag såg inte vilka hästar det var som höll till ute i hagen men alla stod längst bort och upp över svackan.
Jag ropade på Greger samtidigt som jag småsprang över marken som var frusen och knölig och försökte lugna mitt skenande hjärta, hela tiden livrädd för vad jag skulle få se.
Då hör jag Hans gnägg. Gregers gnägg när han säger hej. Man känner igen det så väl. Sen kommer han fram till mig som om ingenting hade hänt, kör ner huvudet i min famn. för att fort som bara den dra upp det igen och följa efter sina kompisar in i stallet utan några som helst problem, ingen hälta och ingen panik.
Kollade över honom noga och hittade inte en endaste liten skråma på honom. Jag har aldrig blivit så lättad och lycklig i hela mitt liv. När jag kom hem kunde jag nästan inte sluta gråta.
Men jag har heller aldrig varit så rädd.
Herrejösses!!! :O Var de utanför hagen? Jag blev väldigt lättad när jag kom till slutet av inlägget. Men även min panik växte där ett tag. Jag såg skenande hästar på riksvägen och djupa skärsår överallt. Hua! Skönt att Greger klarade sig i alla fall. Puss
Frida: Ja jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Den där jäkla "osthyveltråden" också. Och min häst som dessutom sprätter med benen åt alla håll och kanter när han springer. Usch.
Fast nej, de var inte utanför hagen. Mormor överdrev en aning om man säger så för han hade "bara" sprungit in i tråden vid gödselstacken när han försökte komma före Daphne in i stallet. men eftersom Daphneär aningens större än min lilla spinkiga häst så studsade han väl mer eller mindre bort från henne och in i tråden, som jag fattade det. Hittade som tur var hela tråden plus handtag ute i hagen sen, annars hade de ju kunnat trassla in sig och skadat sig nästa dag.
Men det var skönt att det gick bra iaf.
Gah!
Jäkla djur att nästla sig in. Inte bara i tråd, utan i första hand i ens hjärta.
Paniken man kan känna går inte att beskriva, men jag har varit där några gånger. För det mesta slutar det lyckligt och ofta är det inte så farligt som man trodde från början.
Men jag har också varit där, där utgången inte är som man önskade... Dessa tillfällen sitter rejält fastetsade och jag bär dem med mig för alltid.
Skönt att Greger (och alla andra) klarade sig och mår bra.
Kram
Myra: Ja, det är nog det som är det värsta. Att man älskar dem så mycket att det gör ont. Jag kommer fasiken aldrig kunna skaffa barn, jag kommer ju vara livrädd att det ska hända dem ngt hela tiden!
Jobbigt också att det inte alltid går bra, jag hade tur.
kram
Nämen, precis samma sak inträffade med marabou! Hade samma syn framför mina ögon som du hade, man tror att senarona har skurits av :/ Dock var det så lerigt ute att leran "skyddade" benen från tråden att skära sig in i huden, den enda gång jag varit tacksam över leran ..
