silvergreger

Idag var Greger jätteduktig! Hoppade upp från bänken på stallplanen (han månste ju vänja sig eftersom vi brukar vara lata, samt så sparar det faktiskt ryggen på hästen, och hoppa upp därifrån) och sedan skrittade vi upp till paddocken. Väl där inne red vi själva, Pernilla kopplade bort grimskaftet. Hon gick dock bredvid utifall attmen det hade nog inte behövts. Han var så snäll ändå. Han vill fortfarande gärna följa den som "leder" honom men det märks att han börjar lyssna och förstå mig mer, som sitter på ryggen. Slutade efter 20 minuter och skrittade ner till stallet igen.
   När vi gick nerför stallbacken så var Greger tvungen att gå in i några buskar (han försöker alltid äta av dem trots att de för tillfället bara består av kala kvistar eftersom bladen inte kommit fram än). Han gjorde bort sig lite kan man säga. Antar att han fick en snärt på rumpan eller något för helt plötsligt gör han ett skutt framåt och håller på att hamna i Pernillas famn. Inget farligt alls, mest gullig men man kände på bara det lilla att han har ett rejält schwung i bakdelen. Undrar hur det känns när (OM) han blir rädd på riktigt. Men han har nog en riktigt härlig galopp och han har nog kapacitet till att bli en bra hopphäst. Förutsatt att han lär sig att hålla ordning på sina ben (det är svårt när man ska gå över leriga partier) och att hans matte får ett ökat intresse för att hoppa över bommar. Det har hon för tillfället inte även om det kan vara kul att ta något språng då och då, allra helst ute i skogen.
 
  Jag blir verkligen alldeles varm i hjärtat bara av att tänka på Greger. Tänk att han är min häst på riktigt. Det är en underbar tanke, och den är på riktigt!:)