AHA-upplevelse
Eftersom vi vill få ordning på lastningen (se föregående inlägg, jag blev inte alls arg fast mamma trodde det) osv så har vi bestämt oss för att lämna bort Greger en månad. Eller lämna bort och lämna bort, jag lär hänga där varje dag ändå tror jag och det är också meningen. Han ska lasttränas och åker samtidigt på tillridning, varför inte passa på när man har chansen liksom?!
Men i alla fall. Idag var Emmelie och tränade lite med Greger för att se om det gick att åka dit med honom redan idag. Det blev inte så även om lillpojken gick in i transporten flera gånger. De kommer och hämtar honom i morgon istället så att vi inte stressar fram.
Det var hur härligt som helst att både känna och se hur LUGNT Emmelie gick till väga. Jag själv tog det hela med ro och jag är annars den som brukar bli mest uppstressad när det kommer till lastning (speciellt av mina egna hästar...). Utan skrik, tvång eller våld fick Emmelie Greger att verkligen lyssna och förstå vad hon ville. Började med grunderna så som att backa undan för henne när hon bad om det, så som han ska göra för att hon ska kunna visa att det är hon som är ledaren. Det roliga är att jag har övat samma saker och att han fakiskt lyssnar till mig, dock krävs det ÄNNU mer diciplin det är jag väl medveten om.
Sen fick han gå på sidan över lämmen ett flertal gånger och trixa lite grann med allt möjligt där vid transporten. Efter ett tag gick han in i transporten självmant och Emmelie backade ut honom igen. Då var det knappt så att han ville gå ut och tyckte det var jättekonstigt att han inte blev inskuffad, fastbunden och fick en lämm uppslängd bakom rumpan. Men han accepterade det också (såklart det är ju Greger.;) och han gjorde som Emmelie ville.
Så som sagt, mitt lilla hjärtebarn Greger ska vara hos henne en månad och lära sig lite vett och ettikett vad gäller transporter och vi också för den delen. Men jag känner redan nu hur konstigt och ledsamt det kommer att kännas även om jag kommer vara hos honom i stort sett varje dag och att det inte alls är lågnt dit. Men jag är så van att vara den som har huvudansvaret för honom (det har jag ju fortfarande på sätt och vis) och jag (jag vet det låter otroooligt bortskämt) har svårt för att låta någon annan ta hand om MIN häst. Men det är skönt att ta itu med problemet och jag litar till hundra procent på Emmelie och hennes mamma. Så det blir nog bra och sen kan vi forhoppningsvis skryta om att vi faktiskt har TVÅ lättlastade hästar i vårt annars så transportfientliga stall.:P Gött mos liksom. haha.
Ledarskap eller inte!
Vi hade ordnat så att Pingu ponny skulle få gå tillsammans med två små shettisdamer i några veckor så att Gregge skulle kunna få käka gräs tillsammans med dom övriga på en gång.
Eftersom jag inte har ridit honom speciellt mycket och att Sarah jobbade så tänkte jag att jag kör upp honom medans dom andra red upp sina hästar.
Jag förstod på en gång att jag inte klarar av det hela själv, så jag ringde till min vän Carina som är riktigt duktig med hästar och ledarskap.
När sedan dom andra givit sig iväg så sa jag en aningen skeptiskt " ska vi se om vi får in honom nu då".
Carina sa att så fick man ju inte tänka utan "nu ska han in" det är väl det som kallas mental träning.
Sagt och gjort jag gjorde iordning en "mut" bunke med lite gott i eftersom det gick så bra med bunke då Sarah och Pernilla lastade.
Men ni har nog redan räknat ut att den här gången gick det inte alls.
Carina tog över och försökte att lära Greger lite hyfs och hon fick honom att sköta sig riktigt bra genom att gå undan för henne mm.
Sedan fick vi faktiskt in honom men eftersom vi bara var två stycken så fattades det några armar så när Carina skulle flytta tillbaka mittlemmen så kastade han sig ut och kom på att det är bara att göra så när man kommer för långt in i den "otäcka" lådan.
Tyvärr så fick vi ge upp tillslut efter att vi "tvingat" honom att stå still på lemmen ett tag, ta ett steg framåt och att JAG sedan backade ut honom.
Jag blir så ledsen på mig själv (det är ju inte Gregers fel att jag inte fixar det här med ledarskap) men skam den som ger sig nu har jag tagit tag i saken och ringt till ett par tjejer som inte bor så långt härifrån, som ska komma och lära mig hur jag ska få det här med ledarskap att fungera.
Hoppas bara att inte Sarah blir arg på mig för att jag har ringt till dom men om jag nu ska ta hand om den lille skurken helt själv (när Sarah läser på universitetet ) så känner jag att jag bara måste få hjälp.
I morgon får nog Sarah och jag rikta in oss på en riktigt långpromenad till "smörgåsbordet".
Mormor Mia (som trots allt älskar sitt lilla barnbarn)
Hovslagaren har "pedikyrat" otåliga Greger
Red i onsdags och det dick underbart bra! Han är jätteduktig även om han blev totalt livrädd för två markbommar som jag lagt ut på marken för att vi skulle kliva över och göra halt emellan. Vi skulle precis gå genom öppningen när han tvärstannade och vände på en femöring. Vi höll på att hamna ute i rapsfältet båda två.:) Dock så överlevde både han och jag och så kunde vi smyga in i paddocken, direkt den här gången. Sen skötte han sig exemplariskt, eller nåja. Han har dummat sig lite i traven och inte riktigt velat hålla den igång när vi har passerat hörnen (ve och fasa då ramlar jag ju, tänker Greger) så jag hade med mig ett spö då. Petade till honom lite med det på baken och då fick han fart på sig. Behövde inte använda det något mer sedan utan han lyssnade till min röst och mina skänklar, så som han ska göra.
Betesdags i morgon, eventuellt ett par veckor senare för Greger tyvärr. Pingu har fångtendenser så han får inte gå ut på bete förens det mesta är avbetat, eller rättare sagt det kraftigaste. Så det blir nog så att Greger och Pingu är kvar ett tag till. Tror inte Greggan kommer uppskatta det så jättemycket men vad gör man? Kan ju inte gärna låta Pingu gå ensam där hemma och han får inte plats i mitt rum (och vi får nog inte ner honom för trappen..;). Men han överlever nog det också för sen blir det ju gräs för hela slanten resten av sommaren.
