silvergreger

Idag åkte vi iväg till Walltorp för lite social träning och transportåkande. Ve och fasa tyckte jag om transporten, jag HATAR verkligen allt som har med lastning att göra. Fatta mig inte fel, går hästen in på en gång och står där inne sedan snällt och mumsar på sitt hö så är allt prima ballerina. Men när de ska krångla, kasta sig bakåt och tydligt visar att de absolut inte går in frivilligt i lådan, då vill inte jag vara med längre.
  
   Att dömma av inledningen så föratår ni säkert att lastningen inte gick helt smärtfritt... Inga farliga saker hände men jag lämnade över grimskaftet till Linn som hjälpte till att få in honom medan Pernilla och Anna hivade in honom med hjälp av rep. Själv stod jag en bra bit bort från eländet utan att kolla på transporten och försökte lugna ner mig själv. Nästa gång ska jag häva i mig en halv burk valium innan, då kanske jag slipper bli halft hysterisk inombords. Jag bli inte hysterisk på det sättet att jag skriker och ojar mig, jag blir bara skakig och ledsen, tycker verkligen att det är skitjobbigt. Får nog gå i terapi för tillslut gav Greger upp och gick in, utan större protester.

När vi varit i ridhuset ett tag så satt jag upp på Greger för första gången. Pernilla ledde runt oss och jag bara satt och hängde med. Han var JÄTTEDUKTIG och brydde sig inte det minsta om att klumpen till jag satt på honom, han var mest intresserad av våra jackor och av sadelskydden som hängde på sarjkanten. Så nu är vi på väg mot toppen han och jag..;) Fast det lär dröja innan vi når dit men vi är på väg i alla fall. Går det lika bra hela vägen så lär vi inte ha några större problem med hononom. Gregerpojken.